Etikett: veckobrev

Den här veckans veckobrevstext är en uppmuntran och uppmaning. Även om vi kan säga som Marta i Joh 11:25-27: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen”, stämma in i att vi tror på Jesus Kristus, och löftet om att den som gör det aldrig ska dö, så finns det en gräns för livet här på jorden.

Den här tiden kan vara tillfälle för dig och mig, att nu fundera lite över de större dragen i våra liv.

Vad finns i ditt liv att vara tacksam för, som varit?

Vad finns i ditt liv som du nu behöver be om hjälp med, som är svårt eller som varit svårt och som fortfarande plågar dig?

Vad hoppas du på? Tala om för Gud vilka dina förväntningar är.

Vi har en Gud som bryr sig, som lägger sig i och har djup omsorg om dig och mig, om alla oss. Söndagen som kommer kallas också för ”Höstens Påsk” eller ”Lilla Påskdagen”. Det är stora, ofattbara ting som sker under Påsken. Döden övervinns – visst är det fantastiskt? Jesus går genom död till liv, för att ge liv till oss. Halleluja! Välkommen till kyrkan på söndag!

På söndag predikar Birgitta Lanhede i gudstjänsten och i evangelietexten Matt 6:31-34, som är hämtad ur Bergspredikan, läser vi: “Gör er därför inga bekymmer”. Inte är det så enkelt, alltid, i tider av klimathot, pandemi och talibaner – för att inte tala om allt som går att oroa sig för i den närmaste vardagen. Någon gång läste jag att hjärnan dessutom har mycket svårt att uppfatta ordet “inte” i en uppmaning och det betyder att en uppmaning om att inte oroa sig gör att vi spinner igång… vadå? Jo, just oro. 

Men vet ni, det är ju som att Jesus vet det här och förstår hur vi människor fungerar, för evangelietexten fortsätter, och vi får orden: “Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också”. Jesus manar oss att lita till att Gud har stor omsorg om oss. En gång i tiden får vi kasta oss i Guds famn i full tillit, men varje dag fram till dess kan vi öva oss i detta och lägga varje situation och varje liten bit av våra liv i Guds händer. Allt, både stort och smått, både sådant vi är stolta över och sådant vi hellre hade skylt över och där vi är i nöd och brist. Vår Gud är stor och känner oss alla – dig och mig – helt och fullt. Så, rikta in ditt sökarljus mot Gud och Guds rike. Välkommen till kyrkan på söndag!

I kommande söndags gammaltestamentliga text, från Hoseas bok talar Herren genom Hosea om och till Gudsfolket. Vi befinner oss på 700-talet f.Kr. när Gud meddelar det här budskapet, även om innehållet kan sägas vara tidslöst. 700-talet f.Kr. är en tid av elände och moraliskt förfall. Israels kungar, som regerade under korta tider under denna tid när Hosea var verksam som profet, avföll inte sällan till att dyrka främmande religioner. Hoseas bok handlar mycket om Guds längtan efter folkets återvändande och trohet.

Hosea räknas till de ”mindre profeterna” och var förmodligen ganska samtida med den ”större profeten” Jesaja, ur vars bok vi oftare läser i gudstjänsterna. De verser som hör till söndagens läsning är dessa:

När Israel var ung fick jag honom kär, och från Egypten kallade jag min son. Men ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig. De offrar åt baalsgudarna och tänder offereld åt belätena. Ändå var det jag som lärde Efraim gå och jag som tog dem i mina armar, men de förstod inte att jag botade dem. Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep. Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. Jag böjde mig ner och gav dem att äta.

Hosea 11:1-4

Jag vet inte hur det är med dig – men jag kan känna igen mig i det som beskrivs, att jag sannerligen inte alltid förstår eller lyckas identifiera när det är Gud som hjälper mig att ta mig framåt, som botar mig eller som drar i mig med kärlekens rep. Min bön (kanske vill du låta den bli din också?) blir att mer och mer förutsätta och tacka för att Gud är verksam i livet, att leva lite mer i tacksamhet och alltmer i tillbedjan av Herren, som är den ende som är vår Gud.

Att växa i tro är rubriken för söndagens gudstjänst. Det är nog inte en rak linje vi gör detta växande i, utan snarare en cirkulär – där vi många gånger behöver återigen omvärdera vår historia, hur Gud har handlat, fast vi inte sett det. På så vis växer vår tro i det nu vi befinner oss i och också för vägen framåt. Är det kanske till exempel vid sådana tillfällen då vi påminns om Guds ofattbara kärlek, då Herren drar i oss med detta kärlekens rep?

Välkommen att följa med i den livesända gudstjänsten på söndag!

Ett välbekant idé i vår tid är att människan har obegränsad potential, att vi kan bli vad vi vill, och att livets mening är att förverkliga sig själv. Begreppet förknippas primärt med den amerikanske psykologen Carl Rogers, och har i hög grad präglat vårt moderna samhälle sedan teorierna lanserades på 1950-talet. Målet är att leva det goda livet, ett liv där vi ständigt fångar varje ögonblick (tänk YOLO – You Only Live Once), ständigt är kreativa, ständigt kan lita på vårt eget omdöme och klarar av att skilja på rätt och fel, ständigt utvecklas, ständigt frigör oss från normer, ständigt går vår egen väg. Kort sagt – ett fullständigt utmattande, skoningslöst, obarmhärtigt liv.

Tanken är inget annat än befängd. För människan är begränsad, inte obegränsad. Vi har alla fel och brister, vi brister i omdöme, vi ljuger för oss själva och andra, vi följer med strömmen, vi har fördomar, vi orkar inte ändra på oss. Men samtiden försöker oupphörligen tuta i oss budskapet att vi måste vara katter – gå vår egen väg, göra våra egna bedömningar, veta bäst själv. Förverkliga oss själva. Allt ansvar vilar på oss själva. Om livet inte blir som vi har tänkt oss, är det vårt eget fel. Livet blir mer och mer komplicerat, valen fler, kraven högre. Och utbrändhet och psykisk stress ökar, särskilt bland unga människor.

En katt låter sig inte vallas. I sin olydnad är den helt ensam och utlämnad åt livets faror. Att följa Jesus är att bli fri från villfarelsen att vi alla måste vara katter. Det är att falla in i den nåd och vila som finns i vetskapen om att vara älskad, önskad och sedd. Gud gör, inte vi. Gud räddar, inte vi. Gud leder, inte vi. Det kräver förstås också att vi accepterar att vi är fårskallar. Även om vi är individer, unika varelser – för det är får också – så har vi gemensamma behov. Vi behöver sammanhang, ledning, vila. Vi behöver vara tillsammans, känna trygghet och glädje bland andra som är som vi. Och vi behöver en god herde, som är beredd att ge sitt liv för fåren. För vår egen kraft räcker inte, men Guds kraft är oändlig.

Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.

Psaltaren 23

Det näst sista kapitlet, kapitel 20, slutar med att Jesus visar sig för lärjungarna ett flertal gånger efter sin uppståndelse, och bland annat erbjuder Tomas Tvivlaren att känna på hans sår. Det avrundas med ett par slutord: ”Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.” Klart slut, over and out. Varför får vi sedan följa sju misslyckade fiskare uppleva ännu ett Jesusmöte, ännu ett tecken, ännu ett kapitel?

Att det allra sista kapitlet, kapitel 21, är ett senare tillägg står tämligen klart för modern forskning, och det mesta tyder på att det är samme författare. Inga urkunder har heller hittats där kapitel 21 saknats. Men varför upplevde författaren att detta var så viktigt att det behövde läggas till i efterhand?

De trodde att Jesus var borta.
De trodde att Jesus var död.
Då kom han på stranden en morgon
som lyste röd.

SvPs 156:1, vers 1

Att få en inblick i urkyrkans tid, de första lärjungarnas vardag, blir betydelsefullt för oss när vi förstår att inte heller de på ett självklart sätt förmådde bara lämna allt och följa Jesu befallning. De behövde fortfarande fiska ibland. När missionerandet gick tungt kanske det kändes som en frestelse att fly ut i fiskebåten en stund. Livet var inte så enkelt. Inte heller var alla deras bröder och systrar alltid bland dem. Av de tolv lärjungarna var här bara sju. Var var de övriga? Hade de gripits av tvivel, lämnat uppdraget, var de sjuka?

Han stod mitt ibland dem som förut.
Bland stenarna brann det en glöd.
Han lät dem få fiskar i näten
och gav dem bröd.

SvPs 156:1, vers 2

Vi känner igen frågorna från vårt eget liv. Ibland är vi många, målmedvetna och övertygade i vår mission; ibland är vi få, hungriga, ensamma och till synes misslyckade. Med Jesus närvarande, däremot, är allt möjligt. Med Jesus kommer tryggheten, brödet och fiskelyckan. Och den unga kyrkan överlever den första tidens prövningar och växer.

När vi vandrar i Jesu fotspår går vi ibland två steg framåt och ett tillbaka. Vi kanske går vilse eller flyr ut i fiskebåten en stund, eftersom vi är människor. Men den uppståndne Kristus söker upp oss, ger oss för varje dag ny kraft, nya möjligheter och nytt bröd för dagen. Så var det i begynnelsen, så är det nu, och så ska det vara tills dess han kommer åter i härlighet.

Tro inte att Jesus är borta.
Tro inte att Jesus är död.
Han lever och ger oss att äta
av livets bröd.

SvPs 156:1, vers 3