Kategorier
Betraktelse

“Jag vill tacka dig Herre bland folken”

Ljusningen kommer efter en tung och tålamodsprövande tid, då vi sannerligen har kunnat stämma in i de ord som står i verserna före i samma psaltarpsalm:

“Förbarma dig, Gud, förbarma dig! Jag flyr till dig, i dina vingars skugga tar jag min tillflykt tills faran har dragit förbi.”

(Ps 57:2)

Nu kommer äntligen ljusningen! En sommar med gudstjänster i gemenskap, nästan “som vanligt” – ja, det är som när solen bryter igenom efter ett stormväder. Man vill brista ut i jubel, som psalmisten formulerar det i samma psalm:

”Mitt hjärta är redo, Gud, mitt hjärta är redo, jag vill sjunga och spela.”

(Ps 57:8)

Du har säkert noterat hur psaltarpsalmerna så ofta har denna riktning: klagan, hopplöshet och vädjan om hjälp vänds i lovsång och tacksägelse till Gud, ja ibland redan innan hjälpen anlänt, i tro och tillit på Guds omsorg. Må också vår rörelse vara denna: låt oss aldrig vara rädda för att oretuscherat säga som det är till Gud och i allt rikta vår bön om hjälp i all vår nöd till Gud. Samtidigt, låt oss aldrig på djupet behöva råka i tvivel på att Gud verkligen leder oss in i något nytt och att Herren verkligen är med oss i allt. Psalmisten igen:

“Ty till himlen når din godhet, till skyarna din trofasthet.”

(Ps 57:11)

Vad skulle vi mer behöva?

Ett år har det snart gått, efter sommaren, för mig i tjänsten som Vasakyrkans präst. I den här tiden har det varit en svår uppgift och det har också tagit mycket tid för mig att förstå Vasakyrkan, föreningen, församlingen, kyrkan. Jag är säker på att det finns många delar av berättelsen om Vasakyrkan som du bär på, som jag ännu inte fått höra. Berättelsen fortsätter dessutom och nu bygger Gud vidare på Vasakyrkan framåt. Kanske är det inte helt tydligt ännu varthän vägen på kort sikt bär. Vi vet att vägens mål är Gud, och vi kan vila i att den store herden är med oss (påminnelsen finns på vår egen altartavla), men hur landskapet ser ut på vägen dit återstår att se. Minns att Gud är trofast – också i sin kallelse till Vasakyrkan.

Vad längtar du efter? Vad ser du behövs i Vasakyrkan? Ser du att Gud kallar dig till något speciellt i Vasakyrkan för just denna tid? Stort eller litet – jag vill uppmuntra dig till att samtala med din medmänniska om dessa frågor. Varför inte låta detta vara ett självklart samtalsämne vid kyrkkaffet i sommar? Det vore en strålande inledning till ett större samtal som vi behöver börja ha i föreningen i höst, om riktning och mål.

Men innan dess ska vi njuta av sommaren. Sommarens gudstjänster både på vardagar och söndagar, på Backen, kommer alla att vara öppna för deltagare, om nu inget oförutsett sker. Gudstjänst med nattvard kommer framför allt att äga rum på veckomässorna. Varmt välkommen till alla gudstjänster! 

En rikt välsignad sommar vill jag be om över dig!

Emmeli, präst och föreståndare

Kategorier
Föreningen

OBS – NY DAG & TID

På grund av att Mariaskolan behöver vara kvar i kyrksalen till skolavslutningen kan vi inte flytta in våra möbler, olja vår veranda mm. Därför väljer vi i Backen Kommittén att flytta vår städkväll, den 27/5, till lördag den 12/6 kl 10.00. Vi hjälps alla åt att ställa i ordning det sista innan vår första gudstjänst på vår sommargård. 

Vi bjuder på lunchgrillning och god gemenskap!

Välkommen att vara med!

Kategorier
Gemenskap

Telefonandakt & gamla stolar

Vasakyrkan har ett telefonnummer där det är en ny andakt varje vardag. Lasse Palmér gör ett stor insats varje dag när han lägger upp en ny andakt som du kan lyssna till på 090-202 50 40.

Andakterna utgår från kommande helgs texter och innehåller bibelläsning, med förklarande bön.   Det är fler moment i andakten men det får du uppleva när du börjar lyssna på telefonandakterna.


Gamla stolar

Café-delens gamla stolar behöver få flytta från vår källare till ett nytt hem! Kontakta Henric Bergner om du önskar ge en eller flera av dessa gamla trotjänare en ny chans. Det finns dessutom en soffa att förbarma sig över.

De stolar som inte hämtats innan 20/5 kommer att forslas bort.

Kategorier
Betraktelse

Kärlekens rep

I kommande söndags gammaltestamentliga text, från Hoseas bok talar Herren genom Hosea om och till Gudsfolket. Vi befinner oss på 700-talet f.Kr. när Gud meddelar det här budskapet, även om innehållet kan sägas vara tidslöst. 700-talet f.Kr. är en tid av elände och moraliskt förfall. Israels kungar, som regerade under korta tider under denna tid när Hosea var verksam som profet, avföll inte sällan till att dyrka främmande religioner. Hoseas bok handlar mycket om Guds längtan efter folkets återvändande och trohet.

Hosea räknas till de ”mindre profeterna” och var förmodligen ganska samtida med den ”större profeten” Jesaja, ur vars bok vi oftare läser i gudstjänsterna. De verser som hör till söndagens läsning är dessa:

När Israel var ung fick jag honom kär, och från Egypten kallade jag min son. Men ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig. De offrar åt baalsgudarna och tänder offereld åt belätena. Ändå var det jag som lärde Efraim gå och jag som tog dem i mina armar, men de förstod inte att jag botade dem. Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep. Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. Jag böjde mig ner och gav dem att äta.

Hosea 11:1-4

Jag vet inte hur det är med dig – men jag kan känna igen mig i det som beskrivs, att jag sannerligen inte alltid förstår eller lyckas identifiera när det är Gud som hjälper mig att ta mig framåt, som botar mig eller som drar i mig med kärlekens rep. Min bön (kanske vill du låta den bli din också?) blir att mer och mer förutsätta och tacka för att Gud är verksam i livet, att leva lite mer i tacksamhet och alltmer i tillbedjan av Herren, som är den ende som är vår Gud.

Att växa i tro är rubriken för söndagens gudstjänst. Det är nog inte en rak linje vi gör detta växande i, utan snarare en cirkulär – där vi många gånger behöver återigen omvärdera vår historia, hur Gud har handlat, fast vi inte sett det. På så vis växer vår tro i det nu vi befinner oss i och också för vägen framåt. Är det kanske till exempel vid sådana tillfällen då vi påminns om Guds ofattbara kärlek, då Herren drar i oss med detta kärlekens rep?

Välkommen att följa med i den livesända gudstjänsten på söndag!

Kategorier
Betraktelse

Att valla katter

Ett välbekant idé i vår tid är att människan har obegränsad potential, att vi kan bli vad vi vill, och att livets mening är att förverkliga sig själv. Begreppet förknippas primärt med den amerikanske psykologen Carl Rogers, och har i hög grad präglat vårt moderna samhälle sedan teorierna lanserades på 1950-talet. Målet är att leva det goda livet, ett liv där vi ständigt fångar varje ögonblick (tänk YOLO – You Only Live Once), ständigt är kreativa, ständigt kan lita på vårt eget omdöme och klarar av att skilja på rätt och fel, ständigt utvecklas, ständigt frigör oss från normer, ständigt går vår egen väg. Kort sagt – ett fullständigt utmattande, skoningslöst, obarmhärtigt liv.

Tanken är inget annat än befängd. För människan är begränsad, inte obegränsad. Vi har alla fel och brister, vi brister i omdöme, vi ljuger för oss själva och andra, vi följer med strömmen, vi har fördomar, vi orkar inte ändra på oss. Men samtiden försöker oupphörligen tuta i oss budskapet att vi måste vara katter – gå vår egen väg, göra våra egna bedömningar, veta bäst själv. Förverkliga oss själva. Allt ansvar vilar på oss själva. Om livet inte blir som vi har tänkt oss, är det vårt eget fel. Livet blir mer och mer komplicerat, valen fler, kraven högre. Och utbrändhet och psykisk stress ökar, särskilt bland unga människor.

En katt låter sig inte vallas. I sin olydnad är den helt ensam och utlämnad åt livets faror. Att följa Jesus är att bli fri från villfarelsen att vi alla måste vara katter. Det är att falla in i den nåd och vila som finns i vetskapen om att vara älskad, önskad och sedd. Gud gör, inte vi. Gud räddar, inte vi. Gud leder, inte vi. Det kräver förstås också att vi accepterar att vi är fårskallar. Även om vi är individer, unika varelser – för det är får också – så har vi gemensamma behov. Vi behöver sammanhang, ledning, vila. Vi behöver vara tillsammans, känna trygghet och glädje bland andra som är som vi. Och vi behöver en god herde, som är beredd att ge sitt liv för fåren. För vår egen kraft räcker inte, men Guds kraft är oändlig.

Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.

Psaltaren 23
Kategorier
Betraktelse

Frestelsens fisk

Det näst sista kapitlet, kapitel 20, slutar med att Jesus visar sig för lärjungarna ett flertal gånger efter sin uppståndelse, och bland annat erbjuder Tomas Tvivlaren att känna på hans sår. Det avrundas med ett par slutord: ”Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.” Klart slut, over and out. Varför får vi sedan följa sju misslyckade fiskare uppleva ännu ett Jesusmöte, ännu ett tecken, ännu ett kapitel?

Att det allra sista kapitlet, kapitel 21, är ett senare tillägg står tämligen klart för modern forskning, och det mesta tyder på att det är samme författare. Inga urkunder har heller hittats där kapitel 21 saknats. Men varför upplevde författaren att detta var så viktigt att det behövde läggas till i efterhand?

De trodde att Jesus var borta.
De trodde att Jesus var död.
Då kom han på stranden en morgon
som lyste röd.

SvPs 156:1, vers 1

Att få en inblick i urkyrkans tid, de första lärjungarnas vardag, blir betydelsefullt för oss när vi förstår att inte heller de på ett självklart sätt förmådde bara lämna allt och följa Jesu befallning. De behövde fortfarande fiska ibland. När missionerandet gick tungt kanske det kändes som en frestelse att fly ut i fiskebåten en stund. Livet var inte så enkelt. Inte heller var alla deras bröder och systrar alltid bland dem. Av de tolv lärjungarna var här bara sju. Var var de övriga? Hade de gripits av tvivel, lämnat uppdraget, var de sjuka?

Han stod mitt ibland dem som förut.
Bland stenarna brann det en glöd.
Han lät dem få fiskar i näten
och gav dem bröd.

SvPs 156:1, vers 2

Vi känner igen frågorna från vårt eget liv. Ibland är vi många, målmedvetna och övertygade i vår mission; ibland är vi få, hungriga, ensamma och till synes misslyckade. Med Jesus närvarande, däremot, är allt möjligt. Med Jesus kommer tryggheten, brödet och fiskelyckan. Och den unga kyrkan överlever den första tidens prövningar och växer.

När vi vandrar i Jesu fotspår går vi ibland två steg framåt och ett tillbaka. Vi kanske går vilse eller flyr ut i fiskebåten en stund, eftersom vi är människor. Men den uppståndne Kristus söker upp oss, ger oss för varje dag ny kraft, nya möjligheter och nytt bröd för dagen. Så var det i begynnelsen, så är det nu, och så ska det vara tills dess han kommer åter i härlighet.

Tro inte att Jesus är borta.
Tro inte att Jesus är död.
Han lever och ger oss att äta
av livets bröd.

SvPs 156:1, vers 3
Kategorier
Undervisning

Inspirationshelgen i höst istället

Den helg som vi hade planerat att ha tillsammans med EFS inspiratör, Magnus Persson, 24-25/4, skjuter vi fram till hösten. Förhoppningen var att regeringen skulle ha lättat på restriktionerna den 11/4, men när det nu har flyttats fram tror vi att det klokaste är att skjuta på inspirationshelgen. Behovet av att ses och inspireras tillsammans är stort, men vi behöver kunna mötas i kyrkan för detta. Har du frågor eller tankar om detta, hör gärna av dig till mig, Emmeli.

Kategorier
Betraktelse

Gud är en av oss vid detta bord

Närhet, ljus och ingen utanför,
en fattigmåltid, enkelt vin och bröd,
en kärleksfest med himmelskt överflöd.
Gud är en av oss vid detta bord.

Sv.Ps 396 vers 4 (A. Frostenson)

Jesus hade legat till bords många gånger med lärjungarna förut, och under och tecken hade skett, så Jesus var vid det här laget omtalad och ryktbar. Lika känd (eller snarare ökänd) var Jesus dock för att äta och dricka tillsammans med utstötta, sjuka, prostituerade och kriminella. För hans motståndare var det klandervärt, graverande, otänkbart och ovärdigt för Messias, men Jesus kom inte för att bota de redan friska. Inbjudan till Gudsrikets måltid och gemenskap gäller – då som nu – alla som vill vända om, följa Jesus och vandra kärlekens väg.

Den nattvard vi nu firar länkar ihop den judiska påskmåltiden och den framtida festen i himlen. Den är alltså samtidigt en åminnelsemåltid (”gör detta till min åminnelse”, säger Jesus) och en förväntningens måltid (”till dess du kommer åter i härlighet”, säger vi).

Urkyrkan verkar ha firat nattvard ofta, och att vi i år inte kan mötas och dela Herrens måltid på skärtorsdagen, dagen för nattvardens instiftande, är sorgligt och smärtsamt. Det är något viktigt, något reellt, som just nu går förlorat. Men inte heller detta tillstånd av sjukdom och brist kommer att bestå för alltid! Vi får dra oss till minnes Paulus ord:

Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår.

Rom 8:18 (Bibel 2000)

Vi bärs av ett hopp som är större än stundens lidanden. Vi bärs av tilliten till en Gud som förmår besegra lidande, sjukdom och själva döden, och vi bärs av hoppet om ett evigt liv. Paulus fortsätter, lite senare i Romarbrevet:

I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser?

Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt.

Rom 8:24-25 (Bibel 2000)

Än förmår vi inte överblicka hela Guds plan för vår värld, och vi förstår inte hur det i praktiken ska gå till när den återupprättas. Men påsken berättar för oss att det är en realitet att ljuset slutligen besegrar mörkret. I den vissheten får vi vila.

Kategorier
Betraktelse

Strö palmer på väg

Palmsöndagen och första advent är oupplösligt sammanflätade kring ett och samma tema: ”ankomst”. Världens frälsare är på väg! I adventstid kommer han – i ringhet klädd, på fattigdomens bädd, till synes maktlös. Omgiven av kvinnor, män och djur. På palmsöndagen kommer han – omgiven av kvinnor, män och djur, utan rustning och vapen, pompa och ståt. Bereden väg, sjunger vi på första advent – ”strö palmer, bred ut kläder” och ”ej kommer han med härar, och ej med ståt och prakt”.

Palmsöndagen har dock en annan ton, en mer bitterljuv och ambivalent sådan. Vi gläds åt Jesu ankomst till den heliga staden, men vi vet samtidigt att palmsöndagen inleder Stilla veckan, veckan när Jesus ska förrådas, korsfästas och dödas. Jesu intåg är samtidigt en akt av lydnad och av trots – lydnad till sin Faders vilja, trots mot både de världsliga makter som tror sig kunna besegra honom, och trots mot de som vill upphöja honom till världslig kung.

Vi har framför oss en vecka där oförenliga motsatser möts – sorg och glädje, lydnad och trots, förlust och seger, tvivel och tro, allmakt och vanmakt, svek och trofasthet. Stilla veckan är på det sättet som ett koncentrat av livet självt – när hjulen väl satts i rörelse finns det ingen återvändo. Det är en intensiv och paradoxal resa, med ett känt slut. Och vi vandrar den livsvägen, kärlekens väg, med Jesus, till slutet – det slut som också är en början.

Herre, inför din sista vecka
finns allt samlat.
Här finns ytlig hänförelse
och djup hängivenhet, rädsla,
svek, förtvivlan och ånger.
Här finns alla människor.
Här finns du och jag.

Först när jag prövas
vet jag vem jag själv är.
Du vet det – inte jag. Herre,
jag vill följa dig ända fram,
— ända fram till korset!

Caroline Krook, Rogate (Bönboken, 266)
Kategorier
Betraktelse

Brödets gemenskap och nådenes ord

Mitt i fastans tid av självrannsakan och prövning kommer lite oväntat midfastosöndagens evangelium om brödundret (Joh 6:1-15). Visserligen ägde det rum strax före påsken, precis som för oss, så kronologin stämmer, men det är ändå ett mirakulöst skeende: Jesus mättar fem tusen människor, trots att det bara finns fem bröd och två fiskar att tillgå. En styrke- och maktdemonstration, ett glädjebud till folket, dissonant mot fastans ton av allvar och eftertanke. Men så i slutet av berättelsen tränger sorgen, smärtan och allvaret fram igen: istället för att ta emot folkets jubel drar sig Jesus undan i ensamhet. Varför?

Jesus lämnar för att människorna vill upphöja honom till en världslig kung, det står till och med att de tänkte försöka tvinga honom. Och nästa dag förklarar han för sina lärjungar att om de enbart följer honom för gemenskapen och det goda fikat så har de missförstått varför han kommit och vad hans uppdrag är. Jesus är själv det levande brödet, brödet från himlen. Han gör inte anspråk på den världsliga makten, inte på världens vis. Inte heller är han sänd bara för att mätta tomma magar för stunden. Uppdraget är mycket större än så – att utge sig själv för världens räddning. Ett svårsmält budskap. Och många avföljer Jesus – av fem tusen följare blir tolv kvar. För det är inget enkelt, populärt och insmickrande budskap han kommer med.

Ordet och brödet är oupplösligen sammanlänkade i vår tro, genom Jesus som i sig själv är både Ordet och Brödet. Räddningen räcks oss i form av både ord och bröd. Just därför har altaret en central plats i våra kyrkor, för därifrån tar vi emot Brödet som ger evigt liv. Och bredvid finns predikstolen, varifrån Ordet förkunnas.

Ibland har vi dock en tendens att glömma eller förminska nattvardens betydelse, och enbart förlita oss på ordets gudstjänst. I tidskriften NOD 1/2021 skriver Fredrik Lignell om detta, om hur vår tro och vårt liv riskerar att få slagsida och liksom kantra om det inte finns balans mellan altaret och predikstolen.

Vi ropar efter eldiga förkunnare och stora predikanter, men vad händer när vi går genom dödsskuggans dal, där alla ord tystnar? När vi ställs inför paradoxala, olösliga problem? Vad händer när det är kroppen som lider, när vår brist är kroppslig, inte intellektuell eller rationell? När det vi behöver inte är ytterligare en förklaring, en berättelse, en teologisk dogm? Det är då vi behöver brödet – livets bröd. Det är då vi behöver söka och möta Gud med vårt ringaste sinne, med munnen. Gå fram till altaret, överlämna vårt liv med allt det rymmer, be en ordlös bön. Av nåd ta emot. Där och då behöver vi inte en predikan till. Vi behöver känna den rent fysiska närvaron av någon som varit i dödsskuggans dal, till och med i själva dödsriket, och återvänt – till ljus, i ljus, med ljus.

Kristi kropp, för dig utgiven.
Kristi blod, för dig utgjutet.