Kategorier
Betraktelse

Din nåd är dyrbar, o Gud…

”Din nåd är dyrbar, o Gud… Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus.” Orden är från Psaltaren 36 och Bengt Johansson har också skrivit en sång med just den texten. (Psalm 760 i Psalmboken.) 

Nåden

Vi har nyss firat påsk och på nytt fått uppleva och tacka Gud för Jesu död och uppståndelse. Detta är grunden för hela kristendomen. Sedan är frågan vad det betyder för oss. 

A och O i den kristna tron är och förblir Guds nåd. Men i kyrkor och församlingar händer det att vi vill så mycket av aktivitet, program och godhet att vi tappar fokus. Jag läste en artikel av Tomas Nygren, som varit rektor och lärare på Johannelund. Han skrev att mycket av det som förkunnas i protestantiska kyrkor i USA kan sammanfattas i orden: gör mer, kämpa hårdare, och att det är bakgrunden till en stor del av den djupa trötthet vi kan möta i vissa kyrkor idag. Det gäller både konservativa och mera liberala kyrkor, säger Tomas. I stället för evangelium om Guds nåd är predikan fylld av goda råd om hur vi ska leva och älska, och Jesus är förebilden att likna. 

Men om detta är kristendomens kärna, då blir Jesus inte vår Frälsare utan en livscoach, en personlig tränare (PT) som hjälper oss att bli duktigare. Och visst är livets mening att ge och ta emot kärlek, men kristendomen är något mycket mera än ett träningsprogram.  

Det unika med Jesus är inte de viktiga råd om livet som han lärde ut, utan att han gav sitt liv för oss. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son… (Joh 3:16) I detta finns försoning och förlåtelse för allt en människa kan ställa till med. Och aldrig kan en människa komma så vilse att det inte finns en väg tillbaka till Gud, tack vare Jesus. Det är den dyrbara nåden, ”Amazing grace”. Och samtidigt – inget är en starkare drivkraft till godhet och kärlek i världen än Jesus och hans frälsning!

Livets källa

Vare sig vi är unga eller gamla behöver vi äkta liv och vi söker i olika källor. Forskningen säger att shopping är en av de populäraste, att få åka och handla och köpa något nytt är lycka för många. Därför nästan dränks vi av köp-reklam i alla medier.  Andra tycker att spel är livets stora glädje. Resor och spännande upplevelser kan också många av oss uppskatta. Alltför många söker tyvärr även i droger. Somligt av detta kan väl duga för en tid, men hos Gud som är livets ursprung finns den källa som möter och mättar vår djupaste längtan.  

En gång mötte Jesus en kvinna vid en brunn i staden Sykar. Hon får höra att Jesu har levande vatten att erbjuda. Berättelsen slutar med att kvinnan blir upprättad och kommer till tro, får ett nytt liv och vägleder många i Sykar till tro på Jesus. Till kvinnan – och även till oss – sa Jesus: Den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig törsta utan får en källa med ett flöde  som ger evigt liv. (Joh 4:14). Det betyder att du som lever med Gud har fått en egen källa, liksom ett biflöde från Guds källa, där du får kraft och kan hämta upp liv också till andra.

Är det för stora ord om en enkel kristen människa som du eller jag, att vi kan förmedla nåd och liv till andra? Ja, visst låter det stort, men det är inte jag som har hittat på det, utan Jesus som säger det. Då får vi ändå försöka tro på det, eller hur? 

”Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus”.  

Kategorier
Betraktelse

Att få ha ett andligt hem

Efter två annorlunda år där mycket i samhället sattes på paus och Vasakyrkan i omgångar var stängd i nio månader börjar det vanliga livet återvända och kyrkan är helt öppen igen. Den vill
vara ett hem där du både ryms och behövs.


Att bli kristen är att få en dubbel ny gemenskap: dels med Gud och hans son Jesus Kristus, dels med en lokal församling – och alla i världen som hör ihop med Jesus. Bägge relationerna får vara en kristens sammanhang genom hela livet. Gud har inte tänkt att vi ska behöva leva andligt hemlösa.


Det är en stor tillgång att få ha ett andligt hem. Har du förresten tänkt på att församlingen, Guds familj, är ett av de få sammanhang där vi kan vara med hela livet? Det är annars rätt
ovanligt i vårt samhälle men en söndag i kyrkan kan vi möta människor mellan noll och drygt 90 år! I den kristna gemenskapen får vi rymmas med hela vårt liv, både glädjen och sorgen, vilan, kampen och hoppet och vi får mötas i bön, tjänst och vänskap.


I en familj händer det att man blir fler, eller blir färre. I Vasakyrkans familj är det åtskilliga som både flyttar in och flyttar ut varje år. De senaste åren har ju varit speciella. En del har inte
vågat vara med även när kyrkan varit öppen. Andra har ”kommit av sig” av andra skäl. Kanske blev annat viktigare. Eller en god kyrkvana byttes mot en annan vana. Men nu hoppas
vi och drömmer om både att gamla vänner ska hitta tillbaka och att nya människor ska få en tro och en glädje i att tillhöra Guds familj.

Varje kristen gemenskap bygger på olika former av medlemskap och tillhörighet. I vår svenska individualistiska kultur är dock många rädda för alla slags bindningar. (Baksidan av
den medaljen är att det finns så många ensamma människor i vårt land.) Men i själva verket är det ju relationer som ger vårt liv mening och innehåll. En kyrka är inte heller en sekt där vi
svär trohet mot en mänsklig ledare för att sedan lyda denne blint. Utan det är den gemenskap som Gud har tänkt för alla sina barn där vi i Andens frihet får komma och gå, lovsjunga och
tillbe och tjäna Gud med just de gåvor han gett oss.


Jag tror att vi är många i Vasakyrkan som känner att vi har mycket att vara tacksamma över – och rädda om. Men för att vår kyrka även efter pandemin ska få vara en god och öppen
mötesplats behövs det att vi är många som bär den. (Jodå, jag vet att det är Gud som bär oss alla, men han behöver vår bärhjälp!) Man kan givetvis vara till god nytta även utan att vara medlem, ibland blir skillnaden inte så stor. Men att bli medlem är nog det tydligaste sättet att säga att: här vill jag höra hemma och jag vill också dra mitt stå till stacken.


EFS i Umeå har funnits som en kristen gemenskap i över 140 år, d v s sex generationer. Du som inte redan är medlem, fundera på om detta är det år då du ska bli det, och gör det oavsett om du planerar att bo i Umeå för gott eller bara ett par år. Vill du bli medlem, så kontakta någon av oss anställda, likaså om du har frågor om medlemskapet. Jag hoppas att vi i år ska få ta emot minst 25 medlemmar till, förutom de fem som blev välkomnade för ett par söndagar sedan. I Vasakyrkan finns förhoppningsvis en plats även för dig och sammanfattat i bara en mening: Kyrkan är ett andligt hem där du ryms och behövs.

/Torbjörn Arvidsson

Kategorier
Betraktelse

I livets februari

Årets första månad ligger bakom oss. Jag tänker att både årstiderna och naturen kan fungera som bilder för våra liv. För oss alla skiftar livet. Ljusa tider – mörkare tider. Meningsfullhet – tomhet. Missförstånd och ensamhet – försoning och vänskap…    

På vår gräsmatta finns en stor rönn. Just nu är den kal förstås. Och rönnbären verkar vara slut, så sidensvansarna syns inte till. Men i maj börjar den grönska igen och till hösten får den mängder av nya rönnbär. När livet är grått, kan vi ibland tänka att det alltid kommer att förbli så. Vare sig det är sjukdom, sorg, andra kriser eller allmän tomhet som är orsaken. Vi har inte några garantier  för solsken i övermorgon, men de flesta av oss har ändå erfarenhet av hur mörka tider kan följas av ljusare dagar igen. På samma sätt som att solen redan i februari kan lysa riktigt starkt och ljuset redan har vunnit tillbaka drygt två timmar från mörkret, så kan det ljusna även i våra liv.

Därför är psalm 205 en god vän i själens vinterdagar: ”Vila i din väntan, stilla mötet sker. All din stora längtan Herren hör och ser…” Per Harling har gjort en fin bearbetning av denna gamla tyska psalm. Han använder två bilder ur naturens rytm. Först dygnets: Våga vänta tryggt, snart har dagen grytt. Sedan årstidernas: Våren visar vägen, Gud gör allting nytt. Det lönar sig inte att jag skäller på rönnen för att den nu är grå.  Om jag inte i besvikelse sågar ner den, så kommer den att i sommar glädja oss på nytt.

Ju längre vi lever, desto mer inser vi att livet på många sätt är oförklarligt. Varför måste detta hända…? Vad är meningen med det här…? Som människor och kristna har vi erfarenheter att lära av. Under kyrkoåret går det inte spikrakt  från mörker till ljus. Efter jul och trettondedagen kommer inte påskjublet direkt. Först kommer fastan. Fastan handlar om hur Jesus prövas, utsätts och frestas, men den handlar också om oss. 

Inte bara Jesus ”fördes av Anden ut i öknen”. Gud leder ibland även oss in i torkans, tomhetens och kampens öken. Varför? Det vet vi inte alltid. Men vi kan ibland se frukterna. Den som själv har varit i Dödsskuggans dal kan bättre hjälpa den som nu är där. Den som med Guds hjälp klarat en svår prövning har fått djupare rötter i Gud. Och den som har misslyckats i frestelsens stund får kanske efteråt lära sig något nytt om Guds nåd och barmhärtighet.

Allting har sin tid. Ett landskap som bara får sol och åter sol blir inte ljuvligt grönt utan just – en öken. Livet behöver också skugga och regn.  Om tre månader är det maj. Om fyra månader får vi sjunga ”Den blomstertid…”. Visst är det en härlig tanke!  Då blommar vår stiliga rönn igen, för den lever – hela tiden finns Skaparen hos den. 

Och hela tiden finns Gud hos oss. Därför ska vi försöka att inte misströsta i livets februari. Mörkret kan ljusna, livet kan skjuta nya skott. Då vårt liv verkar torrt och dött är Guds Ande där och förbereder för nytt liv och ny god frukt i våra liv. 

Torbjörn Arvidsson

Kategorier
Betraktelse

Ett ljus i mörkret

Första advent närmar sig i skrivande stund med stormsteg. Vi är nog många som sett fram emot det som ett välkommet tillskott i vintermörkret. Nu börjar äntligen juletiden med julgodis, upplysta trädgårdar och julpynt! Men advent är mycket mer än en introduktion av julmyset. Det är en tid av väntan och förberedelse på Jesu födelse – en tid att reflektera över det stora i att Gud själv blivit människa. Adventstiden handlar om honom som inte bara lyser upp vintermörkret utan hela världens mörker; inklusive ditt och mitt.

I Jes 9:2 skriver profeten Jesaja att: “Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land ska ljuset stråla fram”. Och i Joh 12:46 svarar Jesus på profetens ord när han säger om sig själv: “Jag har kommit till världen som ett ljus, för att ingen som tror på mig ska bli kvar i mörkret.” Både Jesaja och Jesus pratar alltså om en kontrast mellan mörker och ljus – den stora frågan för oss är hur vi förstår de orden. Vilket mörker kom Jesus för att rädda oss från egentligen? Timothy Keller är något på spåren när han skriver om juletiden att: “Julen innebär inte bara hopp för världen, trots dess ändlösa begär, men hopp för dig och mig, trots våra ändlösa misslyckanden”. För mig är det inget problem att tro på Jesus som världens ljus; att Jesus räddar både världen och andra människor. Men att få tro att Jesus lyser upp också det mörker jag möts av i mig själv, det är svårare och samtidigt är det den tron som jag behöver. För jag är i ärlighetens namn trött på det jag möts av varje morgon. Jag är trött på att misslyckas vara den jag så gärna vill vara. Jag är trött på att upprätthålla en image av att vara självtillräcklig. Jag är trött på synden i mig. Men om det är sant att Jesus kom, inte bara för att frälsa världen, utan för att rädda mig – då finns det hopp. Det är min erfarenhet över alla erfarenheter att när jag blir påmind om Guds löften och får lyfta blicken till Jesus finns det frihet och vila. Insikten att Jesus kom för just mig, är det som bär mig och har visat sig tillräckligt i alla livets skeenden. Hos honom får jag, trött och sliten, ta emot en värme och vila som förändrar allt.

Till sist vill jag lämna en uppmaning dig som läser. Vänd blicken till Jesus och låt orden i Jes 53:4-6 sjunka in! Låt inte adventstidens budskap försvinna i vardagens bekymmer. Det var inte bara för världen, eller för de andra som Jesus kom. Han kom för dig, för att du skulle få ta emot den frid du längtar efter. 
Hans ömhet når in i mitt djup och smälter det frusna, min vintersjäl som gömmer min sorg, min övergivenhet, min oro och ängslan, för att den ska sträcka sig mot ljuset, mot solen i mitt liv, mot Honom.

Kategorier
Betraktelse

Dags att titta framåt?

Hur ser Vasakyrkan ut om 10 år? Det har vi ingen aning om, och varför ska vi tänka på det nu?

Jag tror att vi verkligen borde fundera på detta och att vi borde göra det nu. Varför? Vår församling växer inte, den krymper. Det har den gjort de senaste 15 åren. Om det fortsätter i samma takt som nu, är vi 160 medlemmar om 10 år. Antalet medlemmar säger inte allt. En större församling är inte nödvändigtvis bättre än en mindre. Men bortsett från antalet medlemmar är det uppenbart att vi inte är en kyrka i utveckling. Det är vi inte ensamma om. Med få undantag så krymper kyrkorna i Sverige och alldeles för ofta läser vi om församlingar som tvingats lägga ner. Kan vi göra något eller måste vi acceptera den här utvecklingen?

Jag tror vi kan göra något. Det är därför jag tackade ja till engagera mig i Vasakyrkan genom att ställa upp för val till styrelsen tidigare i år. Det är därför jag skriver det här till dig nu.

Så vad kan vi göra? Till att börja med kan vi ställa oss frågan; Varför finns Vasakyrkan? 

Det får vi svar på i våra stadgar. “Missionsförenings uppgift och ändamål är att på Guds ord och den evangelisk-lutherska bekännelsens grund främja Kristi rikes tillväxt.”  

De som startade den här föreningen gjorde det för att “främja Kristi rikes tillväxt”. Det är också vår uppgift och orsaken till att vi finns till. I det uppdraget är vi inte utelämnade. Tvärtom, “Gå därför ut… jag är med er alla dagar” sa Jesus, när han sände ut sina lärjungar. Det gäller än.

Det är lätt att bara se det som är dåligt. Men jag ser väldigt mycket som är bra och menar att det är betydligt bättre att göra något nu, än att vänta i tio år. Vad tror du? Om du också tycker det är dags att agera, så tror jag att det första steget är att vi som församling måste enas runt detta. Då kan vi lättare göra nödvändiga förändringar. Det betyder inte att allt det som gör att du tycker om Vasakyrkan snabbt ska bytas ut mot något främmande. Men om jag frågar dig ifall du vill att Vasakyrkan ska vara en plats som sjuder av liv, där dina barn, dina barnbarn och längre fram deras barn får höra om Jesus och bli hans lärjungar, då tror jag att jag vet vad du svarar.  Det vi kan välja att göra nu, handlar både om oss och de som kommer efter oss.

Det är bara några år till dess att föreningen fyller 150 år. Låt oss se in i framtiden och tro att vårt uppdrag sträcker sig långt in i den. Om du får drömma fritt: Hur ser Vasakyrkan ut i framtiden? Låt oss drömma tillsammans och med Guds hjälp börja göra verklighet av den drömmen nu.

Vi behöver ”vända och tända”, som Carl-Erik Sahlberg talar om (se länk i månadsbladet)

Jag började med att fråga om hur Vasakyrkan ser ut om tio år och ifall vi behövde bry oss om det nu. Jag tror det. Vad tror du? 

Kategorier
Betraktelse

Mammaledighet

Efter ett år som präst och herde i Vasakyrkan går nu Emmeli på mammaledighet. I slutet av oktober väntar familjen Karlsson Lundmark tillskott i familjen och vi gläds å deras vägar.

Nu är det viktigt att vi låter Emmeli ladda inför nedkomsten. Hon behöver nu få tid att rikta in sig på det som kommer, en ny liten medlem i familjen. Av respekt hör vi därför inte av oss gällande arbetsrelaterade frågor. Sociala, medmänskliga samtal är däremot välkomna.

Har du behov, frågor el dyl får du mer än gärna ringa Vasakyrkans växel; 090-77 05 17 så guidas du till lämplig person som kan hjälpa eller svara. Vi har i dagsläget endast en person anställd så vissa dagar och tider är växeln stängd men lämna gärna ett meddelande så rings du upp!

Efter jul kommer en vikarie att kliva in för Emmeli, då hoppas vi också att vi fått möjlighet att anställa en person för våra unga vuxna. Så, snart är vi ett fullt arbetsteam på Vasakyrkan igen.

Kategorier
Betraktelse Gudstjänst

Änglarna

Kanske har du erfarenhet av en ängels ingripande i ditt liv? Bibeln beskriver lite olika uppgifter för änglarna; till exempel stridsänglar, lovsångsänglar, budskapsänglar… Ja, denna tredje ”sortens” ängel talar om för oss vilken uppgift änglarna alltid har – att vara bärare av ett budskap från Gud, oavsett om det handlar om att bära Guds makt, Guds Ord eller Guds helighet. På söndag, Den helige Mikaels dag, kommer Isak Samuelsson att predika i gudstjänsten över söndagens texter. Förutom att det av alla skäl är väldigt uppskattat så är det också synnerligen passande för temat ”Änglarna”, att gospelkören Messengers sjunger i gudstjänsten. Välkommen!

Kategorier
Betraktelse

Må luften bli klar omkring dig

Där vi bor hörs dagligen signalen både för sprängning och för faran över, från bygget av Västra Länken. Förra året blåstes signalen för annalkande fara för kyrkan och hela världen. Det är inte lika tydligt som vi nu får signalen om ”faran över” men datumet den 29 september, när alla restriktioner för gudstjänstfirande lyfts, är nog att tolka som så gott som en sådan signal. Halleluja! kan vi brista ut, mitt i hösten.

Lite tilltufsade, kanske omtumlade, återvänder vi denna höst till vårt tempel, vår Vasakyrkan. Tid har gått. Förändringar har skett, även om vi samtidigt kan ha upplevt tiden som nästan stillastående.

Ta denna tid av nystart som en möjlighet – lär dig nya namn på dina syskon i föreningen, inte minst på de nya medlemmar som vi har fått ta emot under det senaste året. Ett är också säkert och det är att vi kommer tillbaka till en lika mänsklig kyrka som Vasakyrkan var förra året.Vi kommer att uppleva att vi missförstår varandra, är av olika åsikter – och inte förmår kliva in i varandras skor, bildligt talat. Även om vi vet att vi hör samman i Jesus Kristus och strävar efter att med fridens band mellan varandra upprätthålla kärlek och enighet, så är vi fortfarande så… mänskliga. Ska vi kämpa emot vår mänsklighet, eller hur gör vi? Jag tror att vi kan hitta en kallelse i detta – till att fördjupas i våra band och relationer i Vasakyrkan.

Den här hösten vill jag lyfta fram särskilt en söndagsgudstjänst och predikant. Den 17 oktober får vi besök av Larsåke W Persson, som är pensionerad pastor i Equmeniakyrkan. Larsåke är också psykoterapeut och författare och kommer att predika om hur vi gör när det inte funkar i våra relationer – och hur vi tar hand om detta i församlingen. Jag tror att vi är många som längtar efter fördjupade relationer i föreningen, där vi hjälps åt att bära varandras bördor och ser varandra. Kan församlingen vara en läkande gemenskap? Ja, jag tror och hoppas det. I all sin mänsklighet. Hur vägen dit kan se ut, det får Larsåke berätta om för oss. Jag tror mig ana att det handlar mycket om ärlighet och att säga som det är. Kanske har det inte undgått dig att det här också är ett stråk som gått igen i många predikningar under året: vikten av att tala sant om det som är. Vänta nu, är det inte otäckt och läskigt? Ja, visst kan det vara det. Men det är vägen att gå, för vi har en Frälsare som säger till oss om och om igen: ”Var inte rädd” och ”Jag är vägen, sanningen och livet”(Joh 14:6). Att tala sant om vår egen situation gör oss tillgängliga för Guds sanning, som befriar oss – som Jesus också säger i Joh 8:32: ”Ni skall lära känna sanningen och sanningen ska göra er fria”.

Vilka frukter vi får skörda när vi låter sanningen ta plats i våra liv, det vet bara Gud på förhand. Men att Gud känner oss fullt igenom och är god och generös, det är något att lita på, så låt oss vara vissa om att det vi sår av ärlighet och att säga som det är, kommer att ge god växt.

Ta emot höstens välsignelser:

må luften bli klar omkring dig,

må din skörd bli riklig,

må din dag bli god

och din natt frid.

Kategorier
Betraktelse

Döden och livet – i den ordningen

Den här veckans veckobrevstext är en uppmuntran och uppmaning. Även om vi kan säga som Marta i Joh 11:25-27: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen”, stämma in i att vi tror på Jesus Kristus, och löftet om att den som gör det aldrig ska dö, så finns det en gräns för livet här på jorden.

Den här tiden kan vara tillfälle för dig och mig, att nu fundera lite över de större dragen i våra liv.

Vad finns i ditt liv att vara tacksam för, som varit?

Vad finns i ditt liv som du nu behöver be om hjälp med, som är svårt eller som varit svårt och som fortfarande plågar dig?

Vad hoppas du på? Tala om för Gud vilka dina förväntningar är.

Vi har en Gud som bryr sig, som lägger sig i och har djup omsorg om dig och mig, om alla oss. Söndagen som kommer kallas också för ”Höstens Påsk” eller ”Lilla Påskdagen”. Det är stora, ofattbara ting som sker under Påsken. Döden övervinns – visst är det fantastiskt? Jesus går genom död till liv, för att ge liv till oss. Halleluja! Välkommen till kyrkan på söndag!

Kategorier
Betraktelse

Gör er inga bekymmer – hakuna matata

På söndag predikar Birgitta Lanhede i gudstjänsten och i evangelietexten Matt 6:31-34, som är hämtad ur Bergspredikan, läser vi: “Gör er därför inga bekymmer”. Inte är det så enkelt, alltid, i tider av klimathot, pandemi och talibaner – för att inte tala om allt som går att oroa sig för i den närmaste vardagen. Någon gång läste jag att hjärnan dessutom har mycket svårt att uppfatta ordet “inte” i en uppmaning och det betyder att en uppmaning om att inte oroa sig gör att vi spinner igång… vadå? Jo, just oro

Men vet ni, det är ju som att Jesus vet det här och förstår hur vi människor fungerar, för evangelietexten fortsätter, och vi får orden: “Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också”. Jesus manar oss att lita till att Gud har stor omsorg om oss. En gång i tiden får vi kasta oss i Guds famn i full tillit, men varje dag fram till dess kan vi öva oss i detta och lägga varje situation och varje liten bit av våra liv i Guds händer. Allt, både stort och smått, både sådant vi är stolta över och sådant vi hellre hade skylt över och där vi är i nöd och brist. Vår Gud är stor och känner oss alla – dig och mig – helt och fullt. Så, rikta in ditt sökarljus mot Gud och Guds rike. Välkommen till kyrkan på söndag!