Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde.
1 Mos 32:24 (Bibel 2000, © Svenska Bibelsällskapet)
Kommande söndags tema är “Den kämpande tron”. Jakob stod sedan länge under Guds beskydd (1 Mos 28:13-15), men när vi möter honom här är han ensam och full av dödsångest inför mötet med sin bror Esau, som han bedragit; Jakob räknar med att Esau som hämnd tänker slå ihjäl honom och hela hans familj. I den mörka natten prövas han av en okänd gestalt – Herrens ängel, måhända Herren själv. Och det är ingen ljuv, len och smeksam modersvinge Jakob möter! Snarare, som Anna Greta Wide skriver:
Det som mötte mig då —
inte var det en famn,
inte en borg, en klippa
eller en ankargrund.
Snarast var det en skärva
av en främmande bergart —
ett egensinnigt fragment
med oslipad brottyta,
fullständigt hänsynslös
mot stingsliga sökarfingrar.
Bistert betraktade jag
mina blödande naglar,
tills en kärv andakt inställde sig.
Ty säga vad man vill —
blodet var verkligt.
Anna Greta Wide – Kyrie (1960)
Och trots detta håller Jakob ut. Trots smärta och lidande, trots att han får ett slag som får höften att gå ur led, så klamrar sig Jakob fast.
»Släpp mig«, sade mannen, »dagen gryr!« Men Jakob svarade: »Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.«
1 Mos 32:26 (Bibel 2000, © Svenska Bibelsällskapet)
Vad händer inom oss när den Gud, som vi ständigt tackar och förväntar oss allt gott av, helt plötsligt bjuder motstånd, eller inte längre låter sig finnas? När vi står ensamma, blodet flyter från naglarna och vi haltar fram? När Gud inte låter sig betvingas eller bevekas, utan skakar om oss i grunden med sin obegriplighet?
Jakobs kamp är inte en kamp mot Gud, utan en kamp med Gud. Och för att vi på bästa sätt ska kunna kämpa med Gud, för Gud, behöver vi ständigt nå djupare i vår förståelse såväl av Gud som av oss själva. Gradvis för Gud oss djupare in i insikten om att livet är en kamp, att vår egocentriska strävan är meningslös, att vår självupptagenhet måste dö, och att det enda viktiga är att hålla fast vid Gud, vad som än händer, och söka Guds välsignelse. Det är inte alltid smärtfritt när Gud fostrar och luttrar oss. Men en förenklad, snöpt, endimensionell sockervaddsgud som låter sig dompteras, smickras eller bevekas med vackra böner är inte Gud. Gud är alltid större. Gud motstår alla våra förväntningar, våra föreställningar, våra begränsningar.
Jag hade räknat med dig som en hand
med helighet och fest i min gråa kväll.
I stället kom du, fader, som en brand,
en orosstiftare, en djärv rebell.
Jag räknade med fromma känslors blom,
en vänlig doft av tröst i helig vår.
I stället kom du med en hårdhänt dom,
en väg, en uppgift övermåttan svår.
Jag räknade med obeskrivlig frid,
som skulle lösa hjärtats stela kramp.
Då kom ett orosbud om svärd och strid,
om myteri och oförfärad kamp.
Du ville inte viska evighet till den
som levde alltför långt ifrån.
Du tyckte att min frid var alltför fet.
Den måste krossas av ett mäktigt dån.
Tack, att du nekade mig duvotröst
och andens honungsmilda sunnansus.
Tack, att du tvang mig med en stålblank röst
från mörker till ditt underbara ljus.
Nils Bolander, Stora bönboken
Foto/bild:The Yorck Project (2002) 10.000 Meisterwerke der Malerei (DVD-ROM), distributed by DIRECTMEDIA Publishing GmbH. ISBN: 3936122202., Public Domain, .