Kategorier
Betraktelse

Må luften bli klar omkring dig

Där vi bor hörs dagligen signalen både för sprängning och för faran över, från bygget av Västra Länken. Förra året blåstes signalen för annalkande fara för kyrkan och hela världen. Det är inte lika tydligt som vi nu får signalen om ”faran över” men datumet den 29 september, när alla restriktioner för gudstjänstfirande lyfts, är nog att tolka som så gott som en sådan signal. Halleluja! kan vi brista ut, mitt i hösten.

Lite tilltufsade, kanske omtumlade, återvänder vi denna höst till vårt tempel, vår Vasakyrkan. Tid har gått. Förändringar har skett, även om vi samtidigt kan ha upplevt tiden som nästan stillastående.

Ta denna tid av nystart som en möjlighet – lär dig nya namn på dina syskon i föreningen, inte minst på de nya medlemmar som vi har fått ta emot under det senaste året. Ett är också säkert och det är att vi kommer tillbaka till en lika mänsklig kyrka som Vasakyrkan var förra året.Vi kommer att uppleva att vi missförstår varandra, är av olika åsikter – och inte förmår kliva in i varandras skor, bildligt talat. Även om vi vet att vi hör samman i Jesus Kristus och strävar efter att med fridens band mellan varandra upprätthålla kärlek och enighet, så är vi fortfarande så… mänskliga. Ska vi kämpa emot vår mänsklighet, eller hur gör vi? Jag tror att vi kan hitta en kallelse i detta – till att fördjupas i våra band och relationer i Vasakyrkan.

Den här hösten vill jag lyfta fram särskilt en söndagsgudstjänst och predikant. Den 17 oktober får vi besök av Larsåke W Persson, som är pensionerad pastor i Equmeniakyrkan. Larsåke är också psykoterapeut och författare och kommer att predika om hur vi gör när det inte funkar i våra relationer – och hur vi tar hand om detta i församlingen. Jag tror att vi är många som längtar efter fördjupade relationer i föreningen, där vi hjälps åt att bära varandras bördor och ser varandra. Kan församlingen vara en läkande gemenskap? Ja, jag tror och hoppas det. I all sin mänsklighet. Hur vägen dit kan se ut, det får Larsåke berätta om för oss. Jag tror mig ana att det handlar mycket om ärlighet och att säga som det är. Kanske har det inte undgått dig att det här också är ett stråk som gått igen i många predikningar under året: vikten av att tala sant om det som är. Vänta nu, är det inte otäckt och läskigt? Ja, visst kan det vara det. Men det är vägen att gå, för vi har en Frälsare som säger till oss om och om igen: ”Var inte rädd” och ”Jag är vägen, sanningen och livet”(Joh 14:6). Att tala sant om vår egen situation gör oss tillgängliga för Guds sanning, som befriar oss – som Jesus också säger i Joh 8:32: ”Ni skall lära känna sanningen och sanningen ska göra er fria”.

Vilka frukter vi får skörda när vi låter sanningen ta plats i våra liv, det vet bara Gud på förhand. Men att Gud känner oss fullt igenom och är god och generös, det är något att lita på, så låt oss vara vissa om att det vi sår av ärlighet och att säga som det är, kommer att ge god växt.

Ta emot höstens välsignelser:

må luften bli klar omkring dig,

må din skörd bli riklig,

må din dag bli god

och din natt frid.

Kategorier
Betraktelse

Döden och livet – i den ordningen

Den här veckans veckobrevstext är en uppmuntran och uppmaning. Även om vi kan säga som Marta i Joh 11:25-27: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen”, stämma in i att vi tror på Jesus Kristus, och löftet om att den som gör det aldrig ska dö, så finns det en gräns för livet här på jorden.

Den här tiden kan vara tillfälle för dig och mig, att nu fundera lite över de större dragen i våra liv.

Vad finns i ditt liv att vara tacksam för, som varit?

Vad finns i ditt liv som du nu behöver be om hjälp med, som är svårt eller som varit svårt och som fortfarande plågar dig?

Vad hoppas du på? Tala om för Gud vilka dina förväntningar är.

Vi har en Gud som bryr sig, som lägger sig i och har djup omsorg om dig och mig, om alla oss. Söndagen som kommer kallas också för ”Höstens Påsk” eller ”Lilla Påskdagen”. Det är stora, ofattbara ting som sker under Påsken. Döden övervinns – visst är det fantastiskt? Jesus går genom död till liv, för att ge liv till oss. Halleluja! Välkommen till kyrkan på söndag!

Kategorier
Betraktelse

Gör er inga bekymmer – hakuna matata

På söndag predikar Birgitta Lanhede i gudstjänsten och i evangelietexten Matt 6:31-34, som är hämtad ur Bergspredikan, läser vi: “Gör er därför inga bekymmer”. Inte är det så enkelt, alltid, i tider av klimathot, pandemi och talibaner – för att inte tala om allt som går att oroa sig för i den närmaste vardagen. Någon gång läste jag att hjärnan dessutom har mycket svårt att uppfatta ordet “inte” i en uppmaning och det betyder att en uppmaning om att inte oroa sig gör att vi spinner igång… vadå? Jo, just oro

Men vet ni, det är ju som att Jesus vet det här och förstår hur vi människor fungerar, för evangelietexten fortsätter, och vi får orden: “Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också”. Jesus manar oss att lita till att Gud har stor omsorg om oss. En gång i tiden får vi kasta oss i Guds famn i full tillit, men varje dag fram till dess kan vi öva oss i detta och lägga varje situation och varje liten bit av våra liv i Guds händer. Allt, både stort och smått, både sådant vi är stolta över och sådant vi hellre hade skylt över och där vi är i nöd och brist. Vår Gud är stor och känner oss alla – dig och mig – helt och fullt. Så, rikta in ditt sökarljus mot Gud och Guds rike. Välkommen till kyrkan på söndag!

Kategorier
Betraktelse

Välsignad vanlighet

”Jag vill ha vanlig frukost” – så sa ett av barnen häromsistens. Vi föräldrar hade frågat efter önskemål på en frukost som skulle höra ihop med ett firande. Det blev uppenbart för mig då hur fantastisk vanligheten kan vara när den hör ihop med trygghet och förutsägbarhet.

Jag funderar: Är det inte många gånger just det vanliga som har åsamkats skada under det gångna 1,5 året? Och nog kan det rubba oss i vår trygghet och i vårt fundament. Vanligheten kan, för att citera Askungen, vara fruktansvärt långtråkig, och dötrist, och tråkig, och alldeles… alldeles underbar! Som att kunna komma till kyrkan kl 11 varje söndag, sätta sig i kyrkbänken (kanske på samma plats som förra söndagen). Att veta hur lång tid det tar att ta sig till kyrkan och undermedvetet uppfatta hur just denna vana hjälper oss att se hur allt annat växlar, hur tiden går och också jag själv förändras. Kanske har du vanan att läsa Bibeln och be hemma, och har upptäckt hur denna vana verkligen burit dig? Betydelsen av de vanliga mötena med människor runt om oss, de små leendena som vi hjälper att bära varandra med – ja, betydelsen av allt detta har verkligen blivit tydlig under det gångna året.

Visst, vi söker gärna efter det extraordinära, efter andliga högspänningsupplevelser. Det är alltid dessa upplevelser och händelser som ger rubriker och drar till sig lyssnande öron. Samtidigt pågår det vanliga, där Gud skapar i oss, med oss och runt oss – och det pågår oupphörligen! Gud, Skaparen, upprätthåller vår existens i varje ögonblick. Är inte det stort nog för oss? Vad mer kan vi begära? Jag tänker på hur Gud börjar sitt tillrättavisande svar till Job, när Gud säger såhär:

Var var du när jag lade jordens grund?
Låt höra, om du vet och kan!
Vem bestämde dess mått? Det vet du nog!
Vem spände mätsnöret över den?
Var fick dess grundvalar fäste,
vem lade dess hörnsten,
medan alla morgonens stjärnor sjöng
och gudasönerna jublade?
Vem satte portar som spärr för havet?
När det bröt fram ur moderlivet
och jag gav det molnen till kläder
och dimman till lindor,
satte jag för det en gräns
och stängde med portar och bommar.
Jag sade: »Hit men inte längre,
här skall dina stolta vågor hejdas.«

Job 38:4-10

Säkerligen finns det en tid för allt. Nu är tiden för att öva blicken och vara uppmärksam på Guds storhet – särskilt i det vi återfinner/återvinner av ”vanlighet”. Ja, jag sätter ordet inom citationstecken för att visa hur speciellt det är, för visst är det så att Gud gör sällsynt stora ting i det vardagliga. Vad har du varit med om? Det är något att dela med din bordsgranne vid kyrkfikat.

I höst hoppas vi på att få ses mycket i kyrkan. Kika i kalendern så att du inte missar något. Den 7 september inbjuds också alla medlemmar till soppmiddag med öppet samtal – ett samtal om var vi står och vägen framåt. Gud välsigne dig!

Kategorier
Föreningen Undervisning

”Kretsen kring Rosenius: Släkten, vännerna och breven”

Välkommen att delta i symposium lördag den 14 augusti 13.00 – 16.30 i EFS bönhus i Ånäset.

Program:
13.00 – 13.30 Lars Olov Sjöström, ”Kretsen kring Rosenius – en inledning”
13.30 – 14.15 Therese Tamm Selander, ”Några kvinnor i kretsen kring Rosenius”
14.15 – 14.45 KAFFE
14.45 – 15.30 LarsOlov Eriksson, ”Några rosenianska familjebrev”
15.30 – 16.15 Daniel Lindmark, ”Carl Olof Rosenius norrländska resor”
16.15 – 16.30 Avslutning

Med anledning av gällande coronarestriktioner önskar vi en föranmälan från de som vill delta. Det finns cirka 50 anvisade sittplatser i bönhuset utöver de som medverkar på symposiet. Anmälan görs till:

Lars Olov Sjöström, Roseniusgårdens Vänner tel. 070-6970022 lars.olov.sjostrom@mhf.se

Ange ditt namn och telefonnummer vid anmälan.

Symposiet sker i samarbete mellan Luleå stiftshistoriska sällskap, Roseniusgårdens vänner och Sensus.

Foto/bild:Foto: Gudrun Norstedt.

Kategorier
Föreningen

Guds medhjälpare – vill du vara med?

Årsmötet fattade beslut om att göra en satsning på ”Diakoni” (socialt arbete) under kommande verksamhetsår. Vi är alla välsignade på olika sätt med våra gåvor och Vasakyrkan har också en särskild välsignelse i sin geografiska plats. Här kommer en inbjudan att vara medlem i diakoni-utskottet – den grupp som funderar och planerar för hur Vasakyrkans diakoniarbete ska se ut. Kan du mycket eller lite om detta? Välkommen att kontakta Emmeli, du som är intresserad och som känner dig kallad att vara med!

”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”

Matt 25:40
Kategorier
Betraktelse

“Jag vill tacka dig Herre bland folken”

Ljusningen kommer efter en tung och tålamodsprövande tid, då vi sannerligen har kunnat stämma in i de ord som står i verserna före i samma psaltarpsalm:

“Förbarma dig, Gud, förbarma dig! Jag flyr till dig, i dina vingars skugga tar jag min tillflykt tills faran har dragit förbi.”

(Ps 57:2)

Nu kommer äntligen ljusningen! En sommar med gudstjänster i gemenskap, nästan “som vanligt” – ja, det är som när solen bryter igenom efter ett stormväder. Man vill brista ut i jubel, som psalmisten formulerar det i samma psalm:

”Mitt hjärta är redo, Gud, mitt hjärta är redo, jag vill sjunga och spela.”

(Ps 57:8)

Du har säkert noterat hur psaltarpsalmerna så ofta har denna riktning: klagan, hopplöshet och vädjan om hjälp vänds i lovsång och tacksägelse till Gud, ja ibland redan innan hjälpen anlänt, i tro och tillit på Guds omsorg. Må också vår rörelse vara denna: låt oss aldrig vara rädda för att oretuscherat säga som det är till Gud och i allt rikta vår bön om hjälp i all vår nöd till Gud. Samtidigt, låt oss aldrig på djupet behöva råka i tvivel på att Gud verkligen leder oss in i något nytt och att Herren verkligen är med oss i allt. Psalmisten igen:

“Ty till himlen når din godhet, till skyarna din trofasthet.”

(Ps 57:11)

Vad skulle vi mer behöva?

Ett år har det snart gått, efter sommaren, för mig i tjänsten som Vasakyrkans präst. I den här tiden har det varit en svår uppgift och det har också tagit mycket tid för mig att förstå Vasakyrkan, föreningen, församlingen, kyrkan. Jag är säker på att det finns många delar av berättelsen om Vasakyrkan som du bär på, som jag ännu inte fått höra. Berättelsen fortsätter dessutom och nu bygger Gud vidare på Vasakyrkan framåt. Kanske är det inte helt tydligt ännu varthän vägen på kort sikt bär. Vi vet att vägens mål är Gud, och vi kan vila i att den store herden är med oss (påminnelsen finns på vår egen altartavla), men hur landskapet ser ut på vägen dit återstår att se. Minns att Gud är trofast – också i sin kallelse till Vasakyrkan.

Vad längtar du efter? Vad ser du behövs i Vasakyrkan? Ser du att Gud kallar dig till något speciellt i Vasakyrkan för just denna tid? Stort eller litet – jag vill uppmuntra dig till att samtala med din medmänniska om dessa frågor. Varför inte låta detta vara ett självklart samtalsämne vid kyrkkaffet i sommar? Det vore en strålande inledning till ett större samtal som vi behöver börja ha i föreningen i höst, om riktning och mål.

Men innan dess ska vi njuta av sommaren. Sommarens gudstjänster både på vardagar och söndagar, på Backen, kommer alla att vara öppna för deltagare, om nu inget oförutsett sker. Gudstjänst med nattvard kommer framför allt att äga rum på veckomässorna. Varmt välkommen till alla gudstjänster! 

En rikt välsignad sommar vill jag be om över dig!

Emmeli, präst och föreståndare

Kategorier
Gudstjänst

Gudstjänsterna webbsänds inte i sommar

I mer än ett år, sedan mars – 20, har ett troget team av sändningstekniker, kameramän, ljudtekniker och grafiker sett till att gudstjänsten når ut varje söndag, trots hårda restriktioner från myndigheterna. Stort tack för detta! När vi den 13 juni flyttar ut till Backen och har möjlighet att öppna kyrkan för deltagare både inomhus och utomhus kommer vi att göra en paus i webbsändningarna, enligt beslut fattat av styrelsen. Preliminärt återupptar vi webbsändningarna i höst. Välkommen att delta på plats i gudstjänsterna i sommar!

Kategorier
Betraktelse

Kärlekens rep

I kommande söndags gammaltestamentliga text, från Hoseas bok talar Herren genom Hosea om och till Gudsfolket. Vi befinner oss på 700-talet f.Kr. när Gud meddelar det här budskapet, även om innehållet kan sägas vara tidslöst. 700-talet f.Kr. är en tid av elände och moraliskt förfall. Israels kungar, som regerade under korta tider under denna tid när Hosea var verksam som profet, avföll inte sällan till att dyrka främmande religioner. Hoseas bok handlar mycket om Guds längtan efter folkets återvändande och trohet.

Hosea räknas till de ”mindre profeterna” och var förmodligen ganska samtida med den ”större profeten” Jesaja, ur vars bok vi oftare läser i gudstjänsterna. De verser som hör till söndagens läsning är dessa:

När Israel var ung fick jag honom kär, och från Egypten kallade jag min son. Men ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig. De offrar åt baalsgudarna och tänder offereld åt belätena. Ändå var det jag som lärde Efraim gå och jag som tog dem i mina armar, men de förstod inte att jag botade dem. Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep. Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. Jag böjde mig ner och gav dem att äta.

Hosea 11:1-4

Jag vet inte hur det är med dig – men jag kan känna igen mig i det som beskrivs, att jag sannerligen inte alltid förstår eller lyckas identifiera när det är Gud som hjälper mig att ta mig framåt, som botar mig eller som drar i mig med kärlekens rep. Min bön (kanske vill du låta den bli din också?) blir att mer och mer förutsätta och tacka för att Gud är verksam i livet, att leva lite mer i tacksamhet och alltmer i tillbedjan av Herren, som är den ende som är vår Gud.

Att växa i tro är rubriken för söndagens gudstjänst. Det är nog inte en rak linje vi gör detta växande i, utan snarare en cirkulär – där vi många gånger behöver återigen omvärdera vår historia, hur Gud har handlat, fast vi inte sett det. På så vis växer vår tro i det nu vi befinner oss i och också för vägen framåt. Är det kanske till exempel vid sådana tillfällen då vi påminns om Guds ofattbara kärlek, då Herren drar i oss med detta kärlekens rep?

Välkommen att följa med i den livesända gudstjänsten på söndag!

Kategorier
Betraktelse

Vägen till livet

På söndag får vi besök av Magnus Persson, präst och inspiratör för EFS , som predikar i gudstjänsten. Missa inte det! Gudstjänsten webbsänds live, kl 11:00.

Temat för söndagen är ”Vägen till livet”. Om söndagarna efter påsk hitintills har handlat mycket om att förstå detta med uppståndelsen (Hur gick det till? Är det möjligt? Är det en historisk händelse?), så kommer här en söndag som lite mer vänder vår blick framåt på vägen. Det är en söndag med förväntan på vad som skall ske och på vad Gud har för planer. Att förvänta oss det goda, det kan vi göra mitt i elände och svårigheter, ja hur det än ser ut, därför att vi har vårt hopp i Jesus Kristus, som gjort det omöjliga för oss och gått från tomhet och död, till liv och mening. Vi kan lita till att vägen som Gud leder oss på är en god och kärleksfull väg, och att den helige Ande finns med oss, hela tiden, under vår vandring. Det är inte alltid vi ser det i den stund och storm vi ibland befinner oss i, men kanske ser vi något mer i backspegeln, när vi gått en bit.

”Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren” (Jes 54:10)