Kategorier
Betraktelse

Gud är en av oss vid detta bord

Att äta och dricka tillsammans är ett uttryck för gemenskap. Och det är sedan gammalt – redan i det gamla Israel var det ett sätt att bekräfta ett rådslut eller upprätta ett förbund mellan människor. Vissa måltider var viktigare än andra, och viktigast, kanske, av dem alla, för judar då som nu, var påskmåltiden; en måltid som inte bara påminde om uttåget ur Egypten utan också symboliserade hoppet om Messias på ett påtagligt sätt – en särskild bägare ställdes alltid fram för Messias, om han händelsevis skulle komma för att delta i påskmåltiden. Och så, en kväll för två tusen år sedan, på skärtorsdagen, i Jerusalem, i närheten av Getsemane trädgård vid Olivbergets fot, gör han det.

Sista måltiden
Den sista måltiden - plansch 58 ur boken "Jesus av Nasaret", av William Hole. EFS-förlaget, 1930.

Närhet, ljus och ingen utanför,
en fattigmåltid, enkelt vin och bröd,
en kärleksfest med himmelskt överflöd.
Gud är en av oss vid detta bord.

Sv.Ps 396 vers 4 (A. Frostenson)

Jesus hade legat till bords många gånger med lärjungarna förut, och under och tecken hade skett, så Jesus var vid det här laget omtalad och ryktbar. Lika känd (eller snarare ökänd) var Jesus dock för att äta och dricka tillsammans med utstötta, sjuka, prostituerade och kriminella. För hans motståndare var det klandervärt, graverande, otänkbart och ovärdigt för Messias, men Jesus kom inte för att bota de redan friska. Inbjudan till Gudsrikets måltid och gemenskap gäller – då som nu – alla som vill vända om, följa Jesus och vandra kärlekens väg.

Den nattvard vi nu firar länkar ihop den judiska påskmåltiden och den framtida festen i himlen. Den är alltså samtidigt en åminnelsemåltid (”gör detta till min åminnelse”, säger Jesus) och en förväntningens måltid (”till dess du kommer åter i härlighet”, säger vi).

Urkyrkan verkar ha firat nattvard ofta, och att vi i år inte kan mötas och dela Herrens måltid på skärtorsdagen, dagen för nattvardens instiftande, är sorgligt och smärtsamt. Det är något viktigt, något reellt, som just nu går förlorat. Men inte heller detta tillstånd av sjukdom och brist kommer att bestå för alltid! Vi får dra oss till minnes Paulus ord:

Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår.

Rom 8:18 (Bibel 2000)

Vi bärs av ett hopp som är större än stundens lidanden. Vi bärs av tilliten till en Gud som förmår besegra lidande, sjukdom och själva döden, och vi bärs av hoppet om ett evigt liv. Paulus fortsätter, lite senare i Romarbrevet:

I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser?

Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt.

Rom 8:24-25 (Bibel 2000)

Än förmår vi inte överblicka hela Guds plan för vår värld, och vi förstår inte hur det i praktiken ska gå till när den återupprättas. Men påsken berättar för oss att det är en realitet att ljuset slutligen besegrar mörkret. I den vissheten får vi vila.