“Lång som fjolårsvintern” – ja, så känns den senaste tiden. Säkerligen smälter vinterupplevelsen ihop med pandemiupplevelsen i vårt medvetande; på fler sätt än ett har vi varit insnöade och isolerade. Snötäcket lade sig som en filt över alla ljud, och landskapet blev först monokromt och sedan bara vitt, vitt, vitt. Vi, som är nyinflyttade och erfor vår första vinter som husägare i Västerbotten, fick införskaffa större och fler snöskyfflar och slutligen kapitulera och införskaffa en rejäl snösläde.
Och – utan att vi gjort något endaste – tinar nu allt, och små växter, liv, börjar klättra fram ur jorden. Det bara sker! Hoppet återvänder, vi minns nyskapelsens kraft som visar sig i våren och människor får färg på kinderna igen. Allt blir levande på nytt.
“Likt vårdagssol i morgonglöd
gick Jesus fram ur natt och död
till liv förutan like.Därför, så länge världen står,
SvPs 198:1 N F S Grundtvig och J A Eklund
det efter vinter kommer vår,
också i andens rike.”
Gud ger löftet om vår efter den tunga vintern, och jag hoppas och ber att du känner hopp gro och växa inom dig. Vi går nu mot ljusare tider, och vi ser att vaccinationstakten ökar – kanske har du redan blivit vaccinerad. Vi blickar fram emot en sommar där vi verkligen hoppas kunna öppna upp gudstjänster, kulturarrangemang och träffar på Backen. Tänk, vilken glädje att få återse varandra och dela gemenskapen tillsammans! Är det något denna tid lärt oss, så är det behovet av gemenskap. På många sätt blir vi till tillsammans och i relationer med varandra, också som föreningsgemenskap. Mina första intryck av Vasakyrkan förra året präglades av Backen – där var barnen med och blåste såpbubble-böner, spelade volleyboll och hittade en liten padda. Det är verkligen en plats för liv och växt, en plats där alla kan bidra med litet och stort.
Innan dess är det dags för EFS och SALT:s årskonferens, den 13-16 maj. Temat är i år hämtat från Jesaja 43:19: “Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?“. Att längta tillbaka till det som har varit är mänskligt, kom ihåg hur Israels folk på sin vandring genom öknen längtade tillbaka till fångenskapen i Egypten! (4 Mos 11:4b-6). Det är lätt att måla upp ett rosa skimmer över en idealiserad, svunnen tid, men nu när kyrkan ska återfå sin form – reformeras – så är det inte de gamla, stelnade, yttre formerna som vi ska längta tillbaka till, utan till en större och förnyad trohet till Guds löften, till Jesus Kristus som vår räddare, och till Andens vind som ständigt ger nytt liv till kyrkan. Om Vasakyrkan ska växa, behöver den växa på nya sätt, mer specifikt på det sätt som Gud vill. Vår uppgift är att vara lyhörda, modiga och osentimentala.
Och apropå växt: någon gång mycket längre fram i tiden kommer också en höst, och den bär med sig nyheter – om allt går väl kommer familjen Karlsson Lundmark att få tillökning. Det betyder att jag kommer att vara föräldraledig från och med någon gång under hösten och åtminstone delar av 2022. Det är inte klart än hur jag kommer att ersättas under den tiden, men hjulen är satta i rullning sedan veckor tillbaka. Vi är tacksamma för era böner för oss och för Vasakyrkan.
Gud, välsigna oss i vårens tid, att vi gläds över varje grönskande knopp, varje timme av ljus, varje vårlig bris. Gud, välsigna vår pånyttfödelse. Amen.
(Bön av Kate McIlhagga)
Emmeli Karlsson Lundmark, präst o föreståndare
Foto/bild:Peo Einemo.