Mitt i fastans tid av självrannsakan och prövning kommer lite oväntat midfastosöndagens evangelium om brödundret (Joh 6:1-15). Visserligen ägde det rum strax före påsken, precis som för oss, så kronologin stämmer, men det är ändå ett mirakulöst skeende: Jesus mättar fem tusen människor, trots att det bara finns fem bröd och två fiskar att tillgå. En styrke- och maktdemonstration, ett glädjebud till folket, dissonant mot fastans ton av allvar och eftertanke. Men så i slutet av berättelsen tränger sorgen, smärtan och allvaret fram igen: istället för att ta emot folkets jubel drar sig Jesus undan i ensamhet. Varför?
Jesus lämnar för att människorna vill upphöja honom till en världslig kung, det står till och med att de tänkte försöka tvinga honom. Och nästa dag förklarar han för sina lärjungar att om de enbart följer honom för gemenskapen och det goda fikat så har de missförstått varför han kommit och vad hans uppdrag är. Jesus är själv det levande brödet, brödet från himlen. Han gör inte anspråk på den världsliga makten, inte på världens vis. Inte heller är han sänd bara för att mätta tomma magar för stunden. Uppdraget är mycket större än så – att utge sig själv för världens räddning. Ett svårsmält budskap. Och många avföljer Jesus – av fem tusen följare blir tolv kvar. För det är inget enkelt, populärt och insmickrande budskap han kommer med.
Ordet och brödet är oupplösligen sammanlänkade i vår tro, genom Jesus som i sig själv är både Ordet och Brödet. Räddningen räcks oss i form av både ord och bröd. Just därför har altaret en central plats i våra kyrkor, för därifrån tar vi emot Brödet som ger evigt liv. Och bredvid finns predikstolen, varifrån Ordet förkunnas.
Ibland har vi dock en tendens att glömma eller förminska nattvardens betydelse, och enbart förlita oss på ordets gudstjänst. I tidskriften NOD 1/2021 skriver Fredrik Lignell om detta, om hur vår tro och vårt liv riskerar att få slagsida och liksom kantra om det inte finns balans mellan altaret och predikstolen.
Vi ropar efter eldiga förkunnare och stora predikanter, men vad händer när vi går genom dödsskuggans dal, där alla ord tystnar? När vi ställs inför paradoxala, olösliga problem? Vad händer när det är kroppen som lider, när vår brist är kroppslig, inte intellektuell eller rationell? När det vi behöver inte är ytterligare en förklaring, en berättelse, en teologisk dogm? Det är då vi behöver brödet – livets bröd. Det är då vi behöver söka och möta Gud med vårt ringaste sinne, med munnen. Gå fram till altaret, överlämna vårt liv med allt det rymmer, be en ordlös bön. Av nåd ta emot. Där och då behöver vi inte en predikan till. Vi behöver känna den rent fysiska närvaron av någon som varit i dödsskuggans dal, till och med i själva dödsriket, och återvänt – till ljus, i ljus, med ljus.
Kristi kropp, för dig utgiven.
Kristi blod, för dig utgjutet.