I den världsvida kyrkan är fastlagssöndagen startskottet för tre dagars karneval – carne vale betyder ”farväl till köttet”. Själva fastan börjar nämligen inte förrän på onsdagen, så fram till och med fettisdagen får vi festa fritt, och detta legitima tillfälle till ohämmad njutning tar sig som bekant i Sverige ett försiktigt och synnerligen lagom uttryck, nämligen att äta en semla eller möjligtvis två.
För blott Sverige svenska krusbär har, som Carl Jonas Love Almqvist konstaterade, och den principen gäller även för vårt fastlagsfirande. I svensk kyrklig tradition således ingen glädjesprakande fest av brasilianskt snitt, ty vi försitter ogärna ett tillfälle att vara melankoliska och sjunga något mollstämt. Fastlagssöndagens karaktärspsalm är följaktligen den allt annat än muntra 135 – ”Se, vi gå upp till Jerusalem”, full av smärta och lidande. Och Gud nåde den liturg eller kantor som försöker skapa feststämning på fastlagssöndagen, eller kommer på tanken att stryka Psalm 135! Moll, ska det vara. Basta. En förmildrande omständighet är förstås att melodin, med rötter ända i Arrebos Psaltare, är bland det vackraste Psalmboken har att erbjuda.
Söndagens tema – ”Kärlekens väg” – avser Jesu väg till korset. Snart ska vi för varandra åter berätta kyrkans, kyrkoårets och universums största berättelse, om kärlekens väg, genom förtvivlan och död, till liv, triumf och hela skapelsens räddning. Än en gång ska vi sjunga Psalm 135 – om Herren dröjer ännu något – och än en gång ska vi påminnas om kärlekens väg, den gudomliga kärlek vars höjd, djup, längd och bredd övergår allt mänskligt förnuft.
Säg mig det åter och åter,
hur på vår jord han gick kring.
Frestad, föraktad och ringa,
ägande själv ingenting.
Synderna mina dem bar han,
smärtorna tog han på sig.
Redo att hela och hjälpa,
redo att uppoffra sig.Låt mig få höra om Jesus,
Sv. Ps 46, vers 2
skriv i mitt hjärta vart ord,
sjung för mig sången så dyrbar,
skönaste sång på vår jord.